Figges Hörna - Fredrik Hjorts hemsida

My Lifeside

figgehjort.se

Mitt liv i ord

Jag minns när min vän, en av de bästa jag haft, sa att: "Du är lite för häftig för att vara med oss egentligen. Det har du alltid varit". Först tog jag det som en komplimang det var ju så jag ville framstå, som den där coola killen, men sen högg det till i mitt hjärta. Detta var en av mina bästa vänner som sa detta till mig, vad han egentligen sa var att jag inte passade in eller att jag inte ville passa in. Jäklar vad de brände till, helvete vad sjukt, jag spelande rollen som tuffing och lyckades med den så väl att jag inte hörde hemma någonstans.

Även om vi fortsatte vara kompisar ett bra tag efter detta, blev jag allt mer rollen och allt mindre mig själv. I gymnasiet var rollen som den tuffa killen det enda jag hade (ändå var jag långt ifrån någon tuffing).

Som tur är går livet vidare och man växer upp, i mitt fall har växandet gått väldigt trögt men äntligen kan man väl säga att Figges back on the track.

Det händer Ibland att jag skriver lite om mitt liv och vad jag varit med om, mest för att minnas men vem vet kanske på sikt för att andra skall minnas mig. Här är lite lite små klipp ur mitt liv.

Hallå Afrika

Plötsligt ser jag Penuwels vita leende framför mig igen, jag och Tobbe sitter i gräset och äter mat tillsammans med kocken och trädgårdsmästaren. Vi brukade göra de ibland, äta av deras ogali (majsgröt) och grönsaksgryta. Ibland växte de svampar på vår tomt där, dessa svampar la Daniel ibland i grytan och de var extra gott. Tobbe gillade inte ogali, men de gjorde jag. Det är lika varmt och soligt den här gången som den gången jag råkade hugga mig i handen. Det brukade alltid vara soligt och varmt, nästan hela dagen med undantag för en timme varje dag ungefär då de spöregnade, det är i varje fall så jag vill minnas det, Matongo, Kenya, Afrika.

Då jag precis börjat i första klass på Söderpark skolan i Vinslöv, flyttade vi till Kenya. Mamma och pappa sändes ut som missionärer av BV - Bibeltrogna Vänner, en församling som ingår i Svenska kyrkan. Jag lämnade mitt rum i det gula tegelhuset på Vinnegatan 15. Med mig till Afrika hade jag mina frimärken, gosedjur och serietidningar och säkert en del andra grejer. Av själva uppbrottet från Sverige minns jag inte så mycket, men jag kommer ihåg hur min tidigare dagmamma kom för att säga hej då, hon var en bra dagmamma som jag verkligen tyckte om. Hon såg ledsen ut, jag kände mig ledsen.

familjenhjort

Missionärsfamiljen innan avresan till den nya världen.

Vi flög från Kastrup, Köpenhamn via Moskva och Yemen. Jag minns att mamma och pappa fått rådet att ta med tomma plastflaskor till Kenya eftersom man aldrig visste om det fanns några sådana där. Väl i Moskva ville en person byta till sig platsflaskorna, mot några dockor, vi avböjde. Väl framme i Kenya visade sig att det inte var några problem att få tag i flaskor. Ett annat minne från Moskvas flygplats var en överförfriskad herre som mer än gärna vill prata med oss. Hotellet såg ut som ett fängelse, rummet vi sov på en natt hade fönster med någon form av järnbalkar utanför.

Jag hade flugit en gång tidigare, till Rumänien på semester, det statliga rumänska flygbolaget Tarom köpte in begagnade plan från Aeroflot det ryska flygbolaget. Planet lät och dundrade väldigt, när det flög fram. Veckorna efter vi kommit hem, läste vi i tidningen om hur en dörr i just ett sådant plan öppnats och en sko farit in i motorn och orsakat motorhaveri, jag minns inte vad som hände med planet. Denna gång flög vi dock med Aeroflot och allt verkade i sin ordning. Resan kändes lång. Vi mellanlandade i Yemen, mitt tydligaste minne därifrån var att det var fruktansvärt varmt, så varmt så att man svettades. Flygplatsen var liten, primitiv och det såg ut att vara skotthål i väggarna. Det var skönt när vi åter gick på planet för att flyga vidare.

Vi började nu flygningen över Afrika, det var bra väder så att man såg bra ner mot marken. Jag minns hur Pappa var väldigt engagerad i att följa vår flygrutt och se ut genom fönstret, jag fick sitta där vid fönster och titta, de var spännande. På en monitor i planet visades olika siffror om höjden över marken, hur långt vi åkt, temperatur osv. När vi väl landade på Nairobis flygplats och fick gå av planet, försvann den förväntansfullhet som jag tidigare känt, kanske var det värmen kanske var det att alla människor var svarta, kanske var det bara trötthet och längtan efter hemmets trygga miljö. Jag vill minnas det som om alla de andra mamma, pappa, Lovve och Tobbe var fulla av entusiasm, förväntansfulla – jag mådde illa och kände mig bara varm.

Vi åkte in mot centrum, jag minns inte om någon mötte oss eller om vi tog taxi själva. Vi skulle i varje fall bo på ett kristet gästhus. Innan det var dags att åka till den plats som skulle bli vårt nya hem Matongo. Mamma frågade mig hur det var med mig, hur jag mådde, hon var lite orolig tror jag. Jag minns inte vad jag svara, allt var bara konstigt.

Det var vackert väder, allt grönskade, luften var dammigare och avgaserna från bilarna var varmare och påtagligare här. Ute på gatorna vistades mycket mer folk än i Sverige, de luktade konstigt överallt, bussarna tycktes alltid överfulla och nästan alla gick barfota eller med enkla sandaler. Spännande tyckte jag att de tidnings-, godis-, tobaks- och glassförsäljare var som stod lite var stans vid knutpunkter. Glassen som alltid var is-glassar tyckte inte mamma och pappa att vi skulle köpa, de var tydligen en onödig hälsorisk. Istället drack vi läsk, Fantan som var bra mycket orange:are och sötare än den som fanns i Sverige smakade ändå gott när man vant sig och den kostade bara 3-4 schilling flaskan (1 kr i svenska pengar, när vi kom dit). Jag tror jag drack mer läsk än vatten under hela tiden i Kenya.

jag&brossan

Jag och min bror shoppar loss och smälter in i tillvaron.

Nu var det dags att äntligen åka till den plats som skulle bli vårt nya hem, Stefan en missonärskollega till mamma och pappa, kom för att hämta oss med en fyrhjulsdriven Landrover, resan var lång och vägen sämre än vad jag var van vid. En bit utanför Nairobi gjorde jag mitt första möte med vad som skulle komma att bli ett stort intresse och glädjeskapare för mig i den nya världen. Från vägen kunde man se vilda djur, antiloper, stå betandes ute på den savann liknande marken. Det var en förunderlig känsla, här åkte vi i en bil på en asfalterad (om än hålig) väg och ändå var vildmarken sådär nära. Att gå från fullständig bebyggelse och massor av människor till ingen bebyggelse bara vildmark och vilda djur var spännande, vildmarken lockande.

Nästan hela min släkt har någon anknytning till Afrika och missionen, mina föräldrar bodde båda som barn i Etiopien och både min mormor och morfar och min farmor och farfar arbetade som missionärer där. Förmodligen hade de flera gånger berättat om äventyr de varit med om i Etiopien, men allt detta hade gått mig förbi, jag hade aldrig kunnat föreställa mig vad de pratade om. Nu förstod jag vad äventyr i Afrika var.

En solig dag på Vinnegatan

Det är en riktigt varm dag, solen gassar, en gräsklippare tuggar fram över en gräsmatta, någon sågar ved, förmodligen militären ett par hus bort. Det är sådär riktigt kvavt och varmt, så att det första man måste göra är att öppna fönstret. Fönstret går endast att öppna lite, persiennen får vara nerdragen. Röster nere från trappen, det är mamma och Lovve. Dom sitter där och man hör tjatter och klinkande ljud från skedar som möter tallriken när filmjölken fiskas upp. Klockan är kanske en nio eller tio, jag lyssnar från mitt rum. Fågelkvitter, en bil, någon granne som pratar, en moped.

solljus

När jag kikar ut genom springan från mitt fönster för att se vad som händer där nere, bländas jag nästan av ljuset. De börjar bli färdiga tycks de, pratet upphör Lovve går in. Nu hörs röster inne i huset istället, hon och pappa pratar, pappa har tydligen satt på nytt kaffe och skall snart gå ut i solen igen. Det är oftast pappa som är uppe först medan mamma är vaken längst. Jag har satt mig på golvet och avsöker golvet som om jag letade efter något. Där ligger en hög med frimärken, ett album från albumet ser de ut som om fler frimärken är på väg att krypa ut från sina fickor, men förmodligen är de bara frimärken som pressats in i albumet av misstag. Bredvid frimärkena ligger ett förstoringsglas, någon slags klistermärken och en skumgummiboll. Kläder ligger spridda lite här och var i rummet, jag får tag i ett par aningens för korta shorts som jag tar på mig, dessa kompletteras med en något för stor blekt t-shirt. Pyjamasen lägger jag på en stol. Plötsligt känns allt väldigt fnavigt som vi brukade säga, en känsla som uppstår när något är olustig eller ofräsch, rummet är kvavt och stökigt utanför är de soligt och varmt. Snabbt tar jag mig ut från rummet. Återigen överrumplas jag av solljuset, som närpå bländar mig när jag kommer ut från rummet.

Mitt rum är ett av husets minsta och förmodligen det stökigaste. Det känns skönt att lämna det, även om jag inte direkt ogillar de så är det skönt att lämna den värsta stökigheten och kvavheten. Jag stänger till dörren.

Vårt hus, är ett 70-tals gult tegelhus, det består av två våningar, på ovanvåningen bor jag i mitt rum, bredvid mitt rum ligger min systers nästintill identiska rum. Frågan är om detta rum inte är ännu mindre än mitt, eller är det så att min syster har fler stora grejor i sitt som får det att verka litet. Numera tillbringar jag inte mycket tid i hennes rum. Nuförtiden är väggarna klädda av saker som skriker ut att här bor en tonåring, rummet är oftast ganska prydligt och i ordning även om där är mycket saker och grejer. Saker som inte direkt intresserar mig. Leksakerna är mer eller mindre bortplockade, gosedjuren fungerar mer som prydnadssaker och minnesmärken än som verkliga gosedjur. Men jag minns hur de var när detta rum var husets mest spännande tillhåll och när min syster var min idol.

Det var annorlunda då, då var golvet fyllt av saker precis som mitt fortfarande är. Ibland låg där lego, men oftast dockor av olika slag. Min favorit var att leka med lego eller klippdockor. Det var kul att leka med min syster då, hon höll på med roliga saker. Även om hon var den som bestämde hade vi ändå en värld tillsammans i leken. Jag minns hur jag vissa dagar vill leka hela tiden med min syster, jag följde efter henne överallt tills hon blev trött på mig och gick ut och när jag kom efter ut så gick hon in igen. Nuförtiden befinner sig Lovve i en annan värld, en värld jag inte har någon del av.  

Uppe på ovan våningen har även Mamma och Pappa sitt rum. Tapeterna i detta rum, är fullständigt harmlösa om dagarna, men vid skymningen tycker jag mig skymta troll och i takt med att mörkret faller består snart hela tapeten av skog och troll. Om jag vaknar och springer in till mamma och pappa så ser jag till att lägga mig i mitten, det känns tryggt, ligger man mitt emellan så måste ju eventuella troll först passera antingen mamma eller pappa. Nu är det visserligen ett bra tag sen jag slutade sova hos mamma och pappa, ja till och med flera år sen, men tapeten är den samma och den gör att jag minns. Rummet doftar något särskilt, speciellt en varm dag som denna. Heltäckningsmattan gör att golvet glimmar och glittar när ljuset från de vinklade presienerna träffar mattan.

presienernapersienner

Jag minns att jag som väldigt liten vid ett antal tillfällen kröp in under sängen och tände tändstickor som jag plockat på mig i köket. Där lät jag sedan stickan brinna en stund i handen tills jag blåste ut den och tände en ny, detta gjorde jag med stor njutning och med stor förundran och fascinationen över elden och röken som den lilla stickan kunde frambringa, som jag kunde frambringa. Dessa stunder av under, avbröts av att någon antingen mamma eller pappa eller något av mina syskon hade känt röklukt, upprörda röster närmade sig och plötsligt tittade ett, skärrat ansikte, som jag ej längre kan irindra mig om vem det var, men förmodligen mamma eller pappa, in och denna njutningsstund fick då ett abrupt avslut. Nu står jag där och tittar, jag gillar fortfarande att ligga på golvet, jag gillar också att använda mammas och pappas säng som höjdhoppsställning. Men inte nu, istället går ut igen från deras rum.

 Jag börjar känna mig hungrig, men först behöver jag kissa. Jag går in på toaletten som ligger vid trappan mellan mitt rum och mammas och pappas. Takfönstret är på vid gavel, en fluga surrar vid fönstert och flyger gång på gång in i rutan den tycks ha svårt att ta sig ut trots att det sannolikt borde vara lättare att missa fönsterrutan än att träffa den. Jag lyfter på toalocket och sätter mig för att kissa. Återigen gör sig ljuden utifrån påminda tydligen har pappa druckit upp sitt kaffe och återupptagit gräsklippningen igen, för nu tuckar den på igen.

takfönster

Jag spolar på toaletten, fäller ner locket och klättrar upp på toastolen för att se om jag kan se pappa genom takfönster, jag lyckas inte, men jag kan se hur gräsklipparen har farit fram, den har till och med gjort små kortare turer ut på ängen innan den tvärt tvingats in i trädgården igen. Jag hoppar ner från toastolen, tvättar mina händer lite snabbt.

Trappa ner

Nu är jag påväg ner för trappan. Jag går i hallen som alltid känns väldigt mörk även härligt soliga dagar som denna. Jag hör hur mamma och Lovve pratar i köket och hur vatten spolar, när jag kommer in i köket står mamma och tvättar av tallrikarna som de använde tidigare. Hon står halvt vänd mot Lovve som pratar på, de är sommrigtklädda, jag vet inte riktigt vad de pratar om men kanske om någon i Lovves klass. Hon verkar lite upprörd och de gör mamma också, nu är jag inne i köket och mamma frågar om jag sovit gott, jag svarar att jag gjort de. På bordet i köket står där halvsmält smör, någon form av salami och kalles kaviar. Jag frågar om där finns något gott bröd, mamma säger att där finns två frallor kvar, en till mig och en till min bror Tobias eller Tobbe. Tobbe är den enda som inte vaknat ännu eller i varje fall så har han in bemödat sig upp ur sängen ännu. Han sover ofta länge och jag har egentligen ingen koll på när han brukar lägga sig. Tobbe är bor på nedanvåningen i huset och ibland sover han väldigt länge.


Jag beklagar mig lite snabbt över att de bara finns en fralla var, mamma säger att det finns ju rostebröd med som jag kan ta. Mamma säger också ”de är jättefint väder där ute, om jag var som du skulle ja sätta mig där ute på trappen” hon säger också något om att hon skall sätta sig där sen igen när hon diskat klart. Jag plockar ut honungsburken från kylen, tyvärr är den inte helt ny, jag tycker bäst om när den är ny. Då är där en fin hinna och honungen är extra god. Nu finns där rester av smör och små smulor i burken. Jag brer ett tjockt lager smör och sen ett lika tjockt lager med honung. Lägger de två frall-halvorna på en tallrik och fyller ett glas med mjölk. Mamma och Lovve har sedan länge återupptagit det tidigare samtalet, jag går ut i solen och stänger till dörren efter mig.

Fönster till köket står på glänt så jag hör fortfarande hur mamma och Lovve pratar med varandra, men nu hörs det mer som ett mummel som snart dränks i andra ljud. Gräsklipparen tuggar fortfarande på och en hund hörs skälla lite på avstånd. Jag sätter mig i en av stolarna som står vid trappan, förmodligen har Pappa suttit i den, mamma gillar att sitta direkt på trappan men pappa brukar föredra att sitta i en riktig stol. Vid garagedörren står en liten röd dunk, den brukar innehålla oljeblandad bensin till gräsklipparen. Antagligen har pappa fyllt på bensin i gräsklipparen tidigare. De är riktigt varmt, jag äter min fralla, de är gott. När jag ätit mina halvor och druckit mjölken, ställer jag tallriken på marken bredvid stolen och glaset på den och bestämmer mig för att gå ut på framsidan.     

Vinnegatan 15

Mitt barndomshem det gula tegelhuset (bild från 2009)

Det känns varmt under mina fötter, jag går barfota på den grusiga uppfarten och ut på gräsmattan. Här är de nyklippt och det avklippta gräset ligger i små drivor lite varstans, jag försöker se in till Tobbe men han har persiennerna nerdragna, förmodligen sover han fortfarande. Jag böjer mig ner för att titta under buskar som växer framför huset, finns där kanske någon boll? Det finns igen boll där, istället bestämmer jag mig för att gå till baksidan. Innan jag svänger runt hörnet, ser jag hur en av grannarna som bor längst ner på gatan kommer körandes i en bil, kanske har de varit och handlat. Ingen hälsning utväxlas oss emellan, sedan länge har varken jag eller egentligen någon av oss i våran familj något utbyte med våra grannar. Visst hälsar vi på varandra ibland men någon blomstrande granngemenskap är det knappast att tala om. Plötsligt minns jag hur jag brukade leka med Charlott, dottern till grannen som nyss körde förbi. Jag minns att vid ett tillfälle så hade Charlott fyllt år och jag hade varit och köpt en lite present med mamma och Lovve. Det var en vattenpistol, jag minns att jag inte kunde hålla mig från att avslöja vad Charlott skulle få redan innan hon fått chansen att öppna presenten. Min syster retade mig och mamma sa till mig att man inte får avslöja vad som finns i paketet det ska vara en överraskning. Jag minns inte om Charlott blev glad för pistolen.

Nu har jag kommit runt huset och står på baksidan, pappa har just slutat klippa, jag ser hur hans rygg försvinner upp för den lilla trappen och runt hörnet. Det luktar och knäpper fortfarande om gräsklipparen. Bensinångan syns ovan för den lilla röda maskinen, det ser spännande ut, när luften grumlar sig sådär. Trädgården på baksidan är mer levande än på framsidan, den är lätt vildvuxen med en del olika blommor som förmodligen mormor eller morfar planterat. Jag står under plommonträdet, vars frukter ännu inte är ätliga. Jag hör hur humlor och bin surrar borta i nyponbuskarna. Plötsligt får jag lust att ta mig ut på ängen.

Äng

 ^  Tillbaka till början av sidan

Figges Hörna - På besök hos Fredrik Figge Hjort © 2009 - 2013