Livets raksträckor

Är ute på en promenad i det molntäta och lite smågråa Juni-vädret. Det är inte dumt alls med frisk luft och lite motion. Men det är inte så mycket mer än just det, inte så dumt. Kanske beror det på att jag bokstavligt talat befinner mig på en extremt lång ”raka”. Jag borde egentligen ha vant mig vid det här laget, eftersom jag har gått denna sträcka ganska många gånger de senaste månaderna, men icke.

Kanske beror det på att raksträckor alltid upplevs som långa. När någon säger att ”nu är det bara raksträckan kvar” reagerar i varje fall jag med att intuitivt tänka att det kommer dröja innan målet dyker upp.

image

På sätt och vis har jag nog lättare för att uthärda både upprörs- och nedförsbackar. Det är något med den vardagliga raksträckan som känns lite skrämmande. Kanske beror det på att det är så väldigt svårt att avståndsbedömma raksträckor. När man befunnit sig på en raksträcka en god tid vill man gärna se en förändring, kanske börjar man tvivla på att någonsin kommer få lämna raksträckan och få lite nedförsbacke i livet, efter ytterligare ett tag börjar till och med uppförsbacken kännas smått lockande.

Nu har äntligen lämnat min promenad-raka, men min mentala raksträcka kommer jag nog befinna mig ett tag framöver, skulle jag tro, men som sagt raksträckor är svårbedöma.

Lämna en kommentar